Märkt: Klump

Försöker Att Skaka Av Mig Insidenterna

imagesCAF6L0U4

Är så fruktansvärt besviken på mig själv att jag skadade mig igår och i förrgår. Det känns så jävla dumt. Och jag vet att om jag börjar med den vanan igen så kommer mående att eskalera och bli sämre och sämre.

Jag försöker att kämpa och bara skaka av mig de incidenterna och gå vidare. Även fast jag känner ångesten härja djupt inne i mig så ska jag bara försöka tänka bort och gå igenom denna dagen i nuet, och sedan kämpa igenom de andra dagarna.  Dag för dag.. för dag

-Nej USCH! Orkar inte tänka framåt. Kan bara tänka i nuet. Trots att jag egentligen måste räkna matte, inte ens mycket. Men det känns så otroligt fel att börja göra det nu. Kommer säkert få panik om jag inte klara av något på en millisekund och vill inte utsätta mig för eventuell självhat och självskada.

Snart är det möte igen med min läkare. Då ska behandling bestämmas. Undra vad det blir. Hade velat ha DBT, men det är ju tyvärr tveksamt eftersom det kommer krocka med skolan. Prestationsångest. 

Det löser sig ..försöker hålla mig till det motto  

Skriver av mig

Skrivet igår kväll. Hade inget internet då.

Ångest klump i magen vet inte vad som är fel. Känns som ett stort hål, en form av saknad. Eller som om jag sörjer något.. Nej som om jag har missat något enormt viktigt. Men det har jag ju inte.

Jag förstår inte de här känslorna. Jag hatar dem. För när jag inte ens kan beskriva dem till min psykolog som exempel, så kan jag ju inte få hjälp med dem.

Om du kanske har missat det så håller jag i alla fall på med en utredning nu kring borderline. Och det känns så fel ibland när hon ställer frågor och jag svarar… Fast inte rätt. Jag vet vad det är jag ska berätta. Men det kommer liksom aldrig ut rätt.
Och det är enormt frustrerande eftersom att psykologen då kanske inte får in rätt information vilket då kan leda till fel behandling och dylikt. Jag försöker verkligen förklara allt så öppet och naket som möjligt.

Jag hoppas att jag berättar allt fullt ut också. För ibland vet jag inte ens om jag har det eller ej. Det är som att jag nästan inte är i min egna kropp, i den meningen, att jag inte vet verken om det jag säger är ”rätt” om mig själv, eller inte.

Folk hade nog inte velat få en, då onaturlig människa, som kan berätta precis hur man är och vad man har för problematik, om det var möjligt.

Men satan vad jag hade behövt det. Eller i alla fall att jag kunde kliva ur min kropp och se mig från en annan människas perspektiv naket, rått och helt öppet.

Fan. Att inte kunna ha kontakt med mig själv på detta sättet frustrerar mig så innerligt. Biter ihop käkarna. Sväljer hårt & krampigt .. fast jag inte har något att svälja.

Usch.
Har börjat med seruquel depot nu. Vet inte än om jag märker någon skillnad, behöver mer tid tror jag.