Märkt: känsla
Det mörka lockar in mig igen
Jag känner igen de här mörka och ångestreleterade känslorna. De som börjar få mig att tänka och känna att självskadan är trygg. En bra lösning som bara med tanken lugnar mig. Jag vill inte skada igen. Men de här jävla mörka djupa konstigt ”sköna” känslorna övertalar mig. Ja, jag är nu medveten. Men det är så lockande. Vill sätta igång mörk musik och ta fram mitt rakblad och min blodhandduk och sätta igång.
Bara låta det gå, fortsätta. Vill inte ha mer ärr, men det spelar ingen roll i dessa känslorna. Känner mig övernaturlig och mystisk på grund av att jag inte förstår detta själv.
Känslan lurar mig.
Den lurar mig att förstå att detta är lugnt och tryggt. Det löser sig runt omkring.
-VÄNTA NEJ! Det gör det ej, det slutar bara med psyk & medicinering, strängare regler och trångtänkta idéer. Jag får börja om från noll.
Ibland har jag önskat att psyk bara kunde sluta med punkt & slut. Jag satt där och tittade ut genom fönstret och tänkte, kände och tänkte så mycket så att jag fick den verkliga riktiga känslan när jag bara hoppar ut och landar dovt, och mjukt, som i en dröm. Och sedan sparkar iväg och flyger, dödar alla jag ser igenom.
Och så tänkte..(tänker) jag att efter psyket, när jag nu kommer ut, så börjar det bara som vanligt, inget ”hämta medicin” med ingen tillit och bara komma tillbaka igen och låtsas som ingenting. SÅ- nu ere bra.
TRO MIG.
Jag kan nog klara av att själv avstå från rakbladet. Men nu säger något att det är mycket lättare, och att jag kommer känna mig mer ..kanske.. stoltare? nöjdare? mer tillfredsställd om jag skadar mig.
Det vita det gula och det rosa, lager för lager, desto mer in desto godare smakar det för ögonen
Är detta ångest? Känner du igen dig? Hade velat rita med kol -den bilden och känslan från psyk och fönstret. HadehAdhehADeHADE BORDE. Dåså, med de orden vet jag att det inte blir av.
Snälla. Ge mig din historia. Är det verkligen någon som förstår detta, mig precis? Det som hinner läsas här i alla fall? Eller om du inte förstår allt men ändå kan tolka det, det är intelligens för mig.
Kommer nog med bilder på blod och sådant sen. Känner att mina skadetankar dominerar.
Tar klassikern istället som bild
Skriver av mig
Skrivet igår kväll. Hade inget internet då.
Ångest klump i magen vet inte vad som är fel. Känns som ett stort hål, en form av saknad. Eller som om jag sörjer något.. Nej som om jag har missat något enormt viktigt. Men det har jag ju inte.
Jag förstår inte de här känslorna. Jag hatar dem. För när jag inte ens kan beskriva dem till min psykolog som exempel, så kan jag ju inte få hjälp med dem.
Om du kanske har missat det så håller jag i alla fall på med en utredning nu kring borderline. Och det känns så fel ibland när hon ställer frågor och jag svarar… Fast inte rätt. Jag vet vad det är jag ska berätta. Men det kommer liksom aldrig ut rätt.
Och det är enormt frustrerande eftersom att psykologen då kanske inte får in rätt information vilket då kan leda till fel behandling och dylikt. Jag försöker verkligen förklara allt så öppet och naket som möjligt.
Jag hoppas att jag berättar allt fullt ut också. För ibland vet jag inte ens om jag har det eller ej. Det är som att jag nästan inte är i min egna kropp, i den meningen, att jag inte vet verken om det jag säger är ”rätt” om mig själv, eller inte.
Folk hade nog inte velat få en, då onaturlig människa, som kan berätta precis hur man är och vad man har för problematik, om det var möjligt.
Men satan vad jag hade behövt det. Eller i alla fall att jag kunde kliva ur min kropp och se mig från en annan människas perspektiv naket, rått och helt öppet.
Fan. Att inte kunna ha kontakt med mig själv på detta sättet frustrerar mig så innerligt. Biter ihop käkarna. Sväljer hårt & krampigt .. fast jag inte har något att svälja.
Usch.
Har börjat med seruquel depot nu. Vet inte än om jag märker någon skillnad, behöver mer tid tror jag.
Underground Secrets 