Kategori: ångest-rush
Gått ner mig efter att ha gått upp
Nu skriver jag för att jag känner att jag gått ner mig igen. Vet inte ens om det kan kallas bipolärt eftersom det är så långa mellanrum men ack så bestämt återkommande. Kanske kallas livet. Dock så har livet varit bra. Denna sommaren har jag växt så enormt mycket, mest på så kort tid i hela mitt liv, hitintills. Och snart ska jag flytta hemifrån också om typ tre veckor. Till ett litet rum som inneboende (-dock.. få se hur det går, bo med främmande människor.. iiiihh)
Har blivit helt totalt nerkärad i Leon (som jag ska kalla honom nu istället). Och det tillsammans med att jag börjar må sämre + att vi är så långt ifrån varandra jämt, Så fungerar jag inte så bra.
Jag vill inte bli en bordeline-flickvän igen. Aldrig. Det som har gått så bra nu. Men fan i helvete att det ska vara så nu. Att vi är så långt ifrån varandra hit och dit jämt. Men strunt i det. Fan om vi bara bodde i samma stad, samma län. Så hade vi kunnat vara ifrån varandra ofta, men också träffas ofta, det är så jag gillar att ha det. Behöver vara själv. Men såna här utdragna grejer fungerar inte.
Har till och med tänkt på självskada som något som är som ”det ända jag ändå vet när jag mår såhär”.
Känns lika bra att köra med allt ändå. Har tagit en del opiater i små doser i helgen och tills nu. Men nu pallar jag inte mer. Vågar fan inte bli beroende eller så. Men förstår det beroendeframkallande i det.. Och nej det är inte första gången, är så främmande för mig för har aldrig hamnat i närheten av beroende tänkandet innan när jag nästan tagit mer än jag har nu.
Det får ta slut nu. Detta. Cirkeln, Cirkelernasanenerlnel. Kaos. Slut. Skära. Blod? Sår? Ärr?- NEJ FAN. SLUT, ångest.
Ensam
Den rubriken, det ordet har fastnat. Jag är en INFJ utan vän, jag är en tjej på snart 20 år och jag har ingen att kunna kalla min vän. Kommer aldrig att få. Tror inte jag orkar skriva mer om det nu för inget kommer att komma till klartext.
Men hej, ja jag är tillbaka igen. Tyvärr för att allt börjar bli skit igen. Råka bli lite positivt på mitt urinprov för att jag självmedicinerade lite tjack när jag var i berlin eftersom min concerta tog slut där, ja dumt beslut. Men var i behöv, för vet vilka hemska följder som kan komma om jag är utan min medicin på ett bra tag.. det som har hänt nu. För får ju inte min concerta nu, läkaren vill ha tre rena prover först. Men de där tre rena proverna TAR JU EN EVIGHET.. så jag har redan börjat skada igen. Smått med gott..om det. Kaoset. jag har det ekar mot mig, snart är jag inne i hålet igen, snart.
Och snart är jag i skolan igen också, nu när det gäller… utan medicin.. jag längtar </3
Är jag egoistisk och feg om jag inte klarar av att acceptera ensamheten? För det är nog den som kommer att ta kol på mig. Utan en vän…
Ingenting
Oj. Jag suger på att skriva här. Och du vet säkert detta, alltså känner igen det om du har eller har haft en blogg innan. Ibland försvinner den bara från ditt tankenät.
Vardagen, tiden och livet. Den är inte katastrofal, men det är verkligen inte bra heller. Det är ingenting. Jag känner sån osmak att skriva om hur allt är nu, för det är inget. Allt är som vanligt dag ut och dag in. Hämtar mediciner en gång i veckan. Äter för mycket vissa dagar, äter för lite vissa. Sover för mycket vissa dagar, sover alldeles för lite vissa.
Har inte skadat mig heller – fortfarande. Men det ändå som är bra med det är det ytliga. Inga fler sår- inga fler ärr. Men jag ersätter ju det med trassel. Skolan kämpar jag igenom. Inte halvhjärtat… utan hela hjärtat med insats fast utan kontroll, utan fäste. Jag är osäker på om jag kommer att flyttas upp till trean. Skulle vara ett riktigt slag i ansiktet om jag inte får och måste gå om tvåan för tredje gången. Jag känner mig flytande i livet, flyter igenom allt. Gör det mesta som jag ska. Fast ändå inte alls.. det med att att sköta min hygien, att tvätta och städa är långt ifrån skött. Mor och min bror kaosar. Särskilt min bror. Han ljuger och super varje dag. Han försöker sluta, håller på att sluta med drogerna nu. Men hans ljugande och stjälande är det som tär mest på omgivningens vardag och stressen och oron gör det inte bättre.
Jag känner mer och mer att jag inte har några vänner. Stina och jag har väl gjort någon form av paus i vänskapen ungefär. Jag strösar bara runt med halvhjärtade vänner som jag egentligen inte känner helt. Känner mig utanför vart jag än går. Allt som var lättare innan med det sociala har blivit svårt. Jag analyserar mig själv och alla om hur de ser mig helatiden. Jag är jobbig. Gömmer mig. Men ändå hur mycket jag än försöker hålla mitt äckel-flumm inne så slipper det ändå ut flummiga och opassande saker genom munnen på mig som bara möts av tystnad.
Jag gråter ibland. Men det jag märkt mest på senaste är mina panikångest-attacker som kommer innan jag ska sova, allt oftare. Fast denna sorten börjar mer fysiskt. Utan förvarning..
Det började först med hallucinationer och hjärtat började trycka och pulsera allt hårdare och hårdare desto mer jag tänkte och kände, och desto mer hjärtat pulserade – och desto mer jag tänkte – desto snabbare gick hjärtat, sedan blev jag så matt att jag slumra in, men precis när jag slumra in vakna jag i ett ryck och sippa efter andan. Jag kände såklart ännu mer rädsla och dödsångest. Jag kan inte somna- för då glömmer jag att andas. Blir räddare och räddare och tycks se mitt hjärtas rörelser när jag tittade ner på mitt bröst. Jag känner konstiga avdomningar i olika kroppsdelar och jag hör mig ropa på mor
MAMMA, MAMMA- HJÄLP! JAG TROR JAG KOMMER ATT DÖ
Mamma är trött och lite småirriterad och går upp, går in i mitt rum och frågar vad det är i ett gäsp.
mitt hjärta, jag får hjärtinfarkt .. eller något är fel..
jag andast tungt, inte långsamt och avslappnat, utan med en tyngd. Sen vaknar jag upp igen med att jag sippar efter andan igen och jag hör mor upprepa någon fråga
Jag tittar runt
Jag såg nyss en människa
mamma suckar och ropar
Amen nu är något fel! HALLÅ…
Mor ropar på min bror som ändå är vaken och sitter framför datorn. Jag vaknar upp igen efter att ha hämtad andan och det känns som om jag varit borta i några minuter fast det bara kan ha varit några sekunder, för min bror har precis kommit in och börjat prata.
Mor säger helatiden att det inte är någon fara, utan att det bara är en panikångest-attack, och sedan ändrar hon till att ”..vi kanske ska ringa 112 ändå”. Vilket inte hjälper mig att få ett lugn i situationen.
Och nej. Det var ingen fara. bara panikångest-attack som trott. Med tredje natten denna saken hände.. vänta. först. Trots att man känner igen det och vet innerst inne att det inte är någon fara, så ”går man på det” varje gång. Och tredje natten det hände så blev det ambulans. Som sedan såg en hög puls, men sedan att allt slog och gick som det skulle. Tacka strångt nej till psykakut som vanligt och sedan gick de..
Tappar kontrollen
Dåligt, segt, okreativt och hjärnspöken. Skolan går skit. Jag slutar gå dit mer och mer. Men jag vill gå dit. Men blir bara inte så. Jag tog lite droger igår.. eller nej förrgår. mdma och efter det lite tramadol till AT:n. Sen lite benzo.. Ska kanske t.om. ta lite benzo idag med om min nyfunna kompis svarar någongång. Det ska dock vara som ersättning för min stilnoct som tog slut när vi träffades sist…
Han lade sin arm om mig när jag mådde skit. Han märkte det från ingenstans och frågade hur det var, jag var ärlig, och sarade skit. Men vågade inte svara att jag ville att han skulle lägga någon hand på mig , eller bara hålla om mig. Det ville jag verkligen. Men sedan frågade han igen och tog det som ett exempel. Det är lättare att svara ”ja” än att fråga en fråga. Sen kunde jag somna hur lätt som helst.. har aldrig funkat förut.
Sen sist då? Nej jag orkar inte skriva ALLT. Men nej. Har inte fått DBT, krävdes tydligen tre olika och onödiga samtal med minst en månad emellan dem för att sedan på det sista mötet få reda p att ”nej du kan ej få DBT från enn annan kommun”… sjukt.. Jag som väntat då.
Har inte skadat mig sen sist jag skrev. Men funderar på om det kommer att hända ikväll. För ikväll känner jag mig sådär igen.. sådär klösande i magen. Och har redan hets-ätit idag.. Allt hänger på om denna nya människan kommer med Xanoren.. vilket suger– alltså att det är så. Men FAN. Så kan det vara.. äcklig är jag allt. äckligt är allt.
Svara nu får fan.. han svarar inte. Jag orkar inte ”spamma” mer. Vill ej vara äckligt jobbig.. som jag är och alltid känner mig som. Jobbig, jobbig. jobbig. Alla tycker, eller tycker i smyg att jag egentligen är skit-jobbig.
Jag kommer aldrig att bli hel
Jag mår så dåligt just nu. Och inte var det bättre igår/natten till idag heller.
Jag som sagt att jag absolut inte bryr mig eller mår dåligt när jag är som vän hos Constantine. Och gör?/gjorde jag inte heller. Men igår (+ lite alkohol i blodet & benzo) När jag kom hem till Constantine, för att sova över vid 04:00 tiden, så fick jag psykbryt.
Började med att jag såg ett par nätstrumpbyxor som ej var mina i tvättkorgen högst upp. Började fatta att jag fortfarande visst brydde mig…
kasta glas i marken, svett tårar hat och brusten kärlek. Bottenlös ensamhet. I ånger och snörvel torkar jag i panik upp alla miljontals glasskärvor som ligger utspridda i hans lägenhet. Torkar i panik och snoret droppar sammtidigt, han kan ju komma när som helst. Torkar med ilska och ånger, ångest och förtvivlan, med en av hans vita tröja. Jag pratar och skriker högt för mig själv.
VARFÖR HATAR HAN MIG, VARFÖR KAN HAN INTE HA KÄNSLOR
Jag skriker med mig själv, och svarar på mig själv
DET ÄR VÄL KLART HAN FÅR HA ANDRA TJEJER NU, VARFÖR SKULLE HAN INTE DET
Tänker på min Borderline. Och relationer..
JAG ÄR ENSAM, KOMMER ALDRIG KUNNA KONTROLLERA ELLER ÄNDRA PÅ MIG SJÄLV
Jag försöker resonera och tänka utanför gränsen, Borderline gränsen, KLIV ÖVER. Försöker tänka
Men jag då? MEN JAG DÅ!? Jag har ju varit med två andra, den ena vill jag dock aldrig träffa igen.. men den ena .. FAN JAG VET INTE OM JAG VILL HA NÅGON
Han kom aldrig innan jag somnade. Gav upp efter några patetiska sms och tog sedan 1000mg Saruquel och somnade, antagligen.. Jag hade skadat mig också. På glaset och med glaset. Jag torkade upp skärvorna, paniken, med händerna, gallskrek ut med klösande vrål av ångest.
Jag kommer aldrig att bli hel.
Idag vaknar jag av all ork uttömd. Nu är Constantine hemma och har köpt pizza åt mig. Jag lyckas klämma ut mig ett tack och lite pizza. Vi pratade. Men vet inte längre. Han snackar om att han behöver någon som är si och så. Och att han borde ändra sig si och så, Och att jag också behäver ändra mig. Han gör det av vänlighet, ja, Men jag känner att jag inte klarar av att hitta NÅGON människa, vän eller partner. INGEN.
Jag behöver bli ändrad. Och jag behöver ändras. Men jag orkar inte när det är meningslöst. När jag har hört från (enligt mig) närmaste vän Stina, att jag behöver någon vän som kan hantera och inte suger på att stötta..inkusive hon själv då.
Jag har ingen. Kommer aldrig att få, och aldrig så länge som jag kan minnas..
Panik Stopp!
Stopp, det tog nyss stopp. Allting omkring mig. Jag har inte ens insett vad som hänt helt och hållet än, men ändå så väller självmordtankarna som en ända utväg. Usch.. jag bara önskade jag inte var så mänsklig och bara våga TA MITT LIV. Jag hatar att vilja dö så mycket men när jag inser att jag ändå inte kommer att resa mig upp för att hoppa ut genom fönstret nästa gång så blir bara ångesten ännu värre. JAG ÄR ÄNNU MER FAST…
Ja nu handlar det om Constantine. Nu gjorde han verkligen slut. Trodde inte på det. Jag är så jävla korkad. Och jag som borderline äckel klarar ju inte av detta. Vet inte ens om jag älska honom i närheten av vad jag gjorde när vi träffades, och TROTS att jag innerst inne ändå kom på mig själv att tänka på andra killar/tjejer… alltså inte någon specifik jag känner/är bekant med, men bara typ..”något annat”. TROTS ALLT SÅNT SÅ BLIR JAG ÄNDÅ SÅHÄR KLYVD OCH FYLLD MED PANIK med ohanterligt obegripligt mående.
Men jag visste, då alla gångerna jag raskt gått mot bussen påväg till honom, att jag aldrig skulle kunna klara av den separationen med ett sådant långt förhållande som jag och Constantine ha..de. Vad händer nu? Vet du, jag luktar psyk. Jag menar allvar, jag känner verkligen lukten och ser framför mig sjuksköterskor och läkare springa omkring mig, där tiden går stilla och de snabbspolas, ja, som i en film.
Har absolut ingen aning om hur det här kommer att sluta, hur allt kommer att sluta, livet eller inte. Men har aldrig varit i ett sånt här långt förhållande innan, och varje gång det tagit slut är jag alltid nära döden. Jag behöver bara våga .. ha lite mod till att , denna gången- på riktigt -dö.
EDIT:
Denna låten passar så sjukt bra in i mitt liv just nu. Och denna låten har jag hört innan men aldrig tänk på (speciellt inte texten) hade den på huvudet men när jag då såg musikvideon med texten så fastnade den enormt och nu lyssnar jag bara om och om igen på den. Hmm. Brukar inte gilla ”såna här” låtar.. men.. jo nu så.. Brukar aldrig bry mig om texter så mycket i en låt heller, fast iof hade inte melodin varit bra så hade jag inte lyssnat på den ändå
Blod
Saknar inland de såren som bara väller ut blod, bara rinner. Samtidigt som jag fortfarande har ångest för dem, ärren alltså.
Make sense!
Litet snitt stoppades av de andra ärren. Litet snitt men första gången på länge och så.innan detta mådde jag Skit och orkade inte tänka mer. Knep ihop och spände mig och av ren automatik tar jag fram mobile, öppnar den, och tar ut ett silvertunt blad som bara ger mig ett minne och tanke =ångest- skada dig- blod-ögongodis och sedan lite bättre ett tag. Ska upp till skolan om två timmar…yay-sömn..
När jag är som skörast
Tar en öl med Stina, min närmsta vän.. kanske inte besvarad från hennes sida.. min ända vän. Vi går ut på krogen. Ska ”ta nån öl”
.. Stina, hon som påstår sig vara den ”introverta”, som säger att jag är, nej att -JAG ÄR- ”extrovert”. fast igentligen medans hon är på den där ”robin”- så sitter jag till slut och speglar en skugga. Jag ser på. Orkar inte gå in i ders samtal , sitter hellre på sidan om, vill egentligen gå hem.
Nej jusdet, jag -ÄR- ”extrovert”. Då vill jag ju inte gå hem. Om man talar om ”labels” så hatar jag dessa begreppen. En 19-årig tjej kan inte veta detta om sig själv såpass ”självsäkert” så att de låser in sig som om det handlar om auttism, Samtidigt som hon bygger upp en uppfattning om att ”ingen förstår henne” och att hon -är- ”introvert”. Hon vet så säkert och helt plötsloigt så passar hon in och ”delar” en bild på att hon sitter i en bubbla och djur-liknande ”extroverta” människor försöker ta sig in i bubblan som Orcher i en Sagan om ringen film. Och sammtigigt så vet hon lika mycket att JAG är extrovert… Hon tar ju det på sånt allvar, så hon kan sätta de där kategorierna t.om. på andra oavsett vad de själva säger att dem är… PÅ SAMMA SÄTT SOM HON SÄGER ATT HON ÄR.
Jag är skör när vi stöter på ett gäng från krogrundan, ”de har öppet till 03:00” – jag vet vilket ställe de pratar om. Kämpar samtidigt med att hålla balansen då Stina är väldigt full-också fysiskt (som brukar vara rättså ovanligt för henne) . Jag är redan skör då jag under kvällen haft ”äckel/spy-ångest” och spytt under krogkvällen ..DÅ JAG VAR TVUNGEN TILL ATT KÖPA NATCHOS HELT PLÖTSLIGT också?!
Jag är skör när Stina på det klassiska fullasättet säger till närmsta tjej i det ”nya gänget” att ”vad snygg du är”. Jag är skör när den tjejen ”tror”- ja -””-. ”Hon sa att jag var fuuuu-u-u-uuul”- Tjejen börjar gråta, sätta sig på vägkanten” jag ska dö här”. Jag är extra skör NÄR JAG VET ATT HON HÖRDE RÄTT, men ändå ska vara en dramaqueen. JAG ÄR SKÖR- När jag vet att den ända anledningen till att jag fattar att hon bara vill ha attention och ”reagerar”extra ”psykotiskt” för att hon var berusad. När jag vet att den ända anledningen till att jag vet det, är för att jag har handlat så själv.. och det är det skamligaste som finns, även i psyk-världen
Vill skada mig – vill blöda – Vill bli inlåst – vill vara ett djur – vill bli gillad, vill vara saknad – vill vara speciel – vart jag än är – det får kräva det de kostar- bara jag når fram
Rush
Mitt hjärta pumpar, jag är i mitt chock-tillstånd. Constantine är inte sig lik. Orkar inte skriva ner allt nu- pluss att jag skriver på mobilen. Han blev sur för att jag inte svarade på FEM min ..han skulle hämta mig efter jobb tidigt på morgonen. Men körde iväg innan jag hann klä på mig. Sen sluta han svara. Tror att han ropar på hjälp. Tur att jag blir så systematisk och stabil när jag är i chock. Tar det slut nu? Jag har ingen aning. Oro , Usch. Det kanske blir bra igen, kanske inte. Vet inte. Får se…
Jagad
Min mobil har fortfarande Internet, och med de små luckorna kan jag skriva. Mitt liv är ett totalt Helvete. Min brorsa snor mun mammad medicin, skriker på oss. Jävla knarkare. Har själv varit en men har inte bettet mig i närheten såhär uppe i åldern som han är. Gråter helatiden och vill bara skjuta mig själv NU NU NU . skära skära snälla låt mig sova bort allt allt. Allt Skit händer mig. Hinner Fan inte tillfriskna ett Skit med sådant tumult omkring mig jämt.. spelar ingen roll vart jag befinner mig. Allt hemsöker mig och hånskrattar åt mig såfort jag tror jag är trygg. Jävla satan.. Våran förbindelse är för fan inte som vi kommit överens om får så länge sedan..
Underground Secrets 