Skrivet igår kväll. Hade inget internet då.

Ångest klump i magen vet inte vad som är fel. Känns som ett stort hål, en form av saknad. Eller som om jag sörjer något.. Nej som om jag har missat något enormt viktigt. Men det har jag ju inte.

Jag förstår inte de här känslorna. Jag hatar dem. För när jag inte ens kan beskriva dem till min psykolog som exempel, så kan jag ju inte få hjälp med dem.

Om du kanske har missat det så håller jag i alla fall på med en utredning nu kring borderline. Och det känns så fel ibland när hon ställer frågor och jag svarar… Fast inte rätt. Jag vet vad det är jag ska berätta. Men det kommer liksom aldrig ut rätt.
Och det är enormt frustrerande eftersom att psykologen då kanske inte får in rätt information vilket då kan leda till fel behandling och dylikt. Jag försöker verkligen förklara allt så öppet och naket som möjligt.

Jag hoppas att jag berättar allt fullt ut också. För ibland vet jag inte ens om jag har det eller ej. Det är som att jag nästan inte är i min egna kropp, i den meningen, att jag inte vet verken om det jag säger är ”rätt” om mig själv, eller inte.

Folk hade nog inte velat få en, då onaturlig människa, som kan berätta precis hur man är och vad man har för problematik, om det var möjligt.

Men satan vad jag hade behövt det. Eller i alla fall att jag kunde kliva ur min kropp och se mig från en annan människas perspektiv naket, rått och helt öppet.

Fan. Att inte kunna ha kontakt med mig själv på detta sättet frustrerar mig så innerligt. Biter ihop käkarna. Sväljer hårt & krampigt .. fast jag inte har något att svälja.

Usch.
Har börjat med seruquel depot nu. Vet inte än om jag märker någon skillnad, behöver mer tid tror jag.