Tacka för sist

Herregud. När jag tittar tillbaka på kommentarer och alla inlägg speciellt så känner jag att denna tiden var ännu en tid förbi. Jag är inte en helt annan människa nu. Jag har bara växt väldigt mycket. Är nu 21 år gammal och har inte känt mig så annorlunda som jag är nu som då. Men jag känner också mer nu en uppskattning till alla de som läst och kommenterat. Man ser mer andra människor när man mår bättre själv

Det (eventuellt) dåliga just nu i mitt liv, skulle väl vara att jag ”knarkar” lite ibland. Men det är inget jag ser som ett direkt problem så länge det inte går över styr. Och har haft det i kontroll då jag haft små perioder sen jag var 17 ungefär så så naiv är jag inte. Säg gärna enbart något om detta om ni själva har någon kunskap eller erfarenhet själva om detta och i alla fall hyfsat pålästa. Och kanske att jag har problem med studierna som fan. Jag klarar fortfarande inte att gå upp på morgonen och undrar om det kanske är lite av ett samhällsproblem som påverkar ungdomar, speciellt, vissa mer än andra:

Artikel om ungdomars sömn

Och apropå drogmissbruk (jag anser mig ha ett drogbruk som jag mer eller mindre är ”såld” för livet på) – så vill jag länka till en video som jag tycker beskriver de verkliga problemen med psykiskt mående och droger, som oftast brukar missuppfattas och stigmatiseras:

 

Gällande mitt mående generellt så är det ju, ja- vinter. Jag försöker käka D-vitamin som fan nu för att undvika vinter-depressionen så mycket som möjligt. Ni borde också bunkra upp med extra kosttillskott som ni tar en gång om dagen vid varje måltid. Det gör skillnad, inget man märker kanske, men något man skulle ha märkt om man inte hade tagit det!

Ett annat tips är- bli mer grön! Helst vegan! Och köp så liiite o-ekologiskt som möjligt. Såklart undvik det helt! Marknaden för ekologiska varor blir större och större och ju mer vi köper vardagligt desto billigare blir det! Jag har märkt markanta sänkningar av ekologiska produkter och det är bara ett bra tecken! Jag vet att många tänker att de ej har råd, de är studenter/sjukskrivna och lever på bidrag osv. Jag sa också det till andra och till mig själv. Men även fast jag får existensminimum så lägger jag ändå mina prioriteringar på eko- och vego-mat och det går runt hur bra som helst. Så var inte så lätta att falla in i de tankebanorna kring bättre matkonsumtion. Man mår myyycket bättre av en vegetabilisk kost och finns mycket vetenskap som ligger bakom de alla positiva effekterna i ens hälsa. 

Tack för alla er som har kommenterat och skrivit även fast jag inte varit aktiv i princip ett år. Jag har försökt att logga in då och då för att svara på ev. kommentarer, men jag kan ha glömt något. Så skriv jättegärna om en fråga eller så här i en kommentar så att jag kan svara på nytt. Har för mig att någon/några ville ha hjälp av mig för vissa projekt/litteratur de höll på med och jag har verkligen inte varit helhjärtat aktiv där och har varit dålig på att svara. Nu ska jag försöka göra ett nytt försök.

Kram alla fina.

Lite tankar i ord jag skrivit på datorn ..

….som ursäkt till låg uppdatering kanske? nåväl..

Pratar med någon som verka lyssnar på mig sittandes i fåtöljen bredvid soffan jag sitter i.
Sen, när medans jag pratar på om den här historian som jag verkligen tror att hen kommer att gilla för att hen undrat
om just det jag berättar om,
– så känner jag , från ingenstans att hen kanske slutat lyssna för jag får de där gamla ”jag är jobbig,
ingen brukar orka lyssna på mig, det brukar ofta bli så att de bara ‘mm’-ar som att de lyssnar med egentligen inte gör det”
det där tänker jag medans jag pratar med bestämmer mig för att pröva sluta berätta min historia helt utan sammanhang.
Bara knipa ihop munnen mitt i historien. Det gör jag men gör inget märkvärdigt över det… och … Hen är bara tyst.
Som att jag aldrig pratat. Eller jo. Till en början, men hen hade slutat lyssna på mig bara.. sådär. som ingenting.
Det är någonting för mig, något som känns djupt inom mig.. det är nämligen såhär:
-att mina ”nojjiga jag är jobbig, ingen orkar lyssna på mig… osv”- i tex den här händelsen- bekräftades att
inte vara ”nojjiga” i detta fallet. Och det är inte första gången alls. Det händer med alla jag känner, Alla jag någonsin
har mött, minst en gång.. Förutom En.
Men hursom helst – alla de här gångerna som detta sker. Så har det inte varit att den ena har blivit distraherad av något
(har kollat med denne och märker också när det händer att någon blir distraherad, det är en kvalité jag har, och då frågar
jag direkt och skrattandes säger att de inte behöver ursäkta sig (de fallen de skulle göra de t.ex)
Jag vet att jag kan försvinna iväg mitt i någons historia, och sedan kommer ”tillbaka” igen, och ursäktar mig snabbt
och hoppas att de orkar berätta en gång till.
Men jag förstår. att det inte är något de människorna som jag pratat om som jag nämnt tidigare vill.
De orkar inte höra en gång till.
De ville, kanske till en början, höra det en första gång,
men de ville inte låta mig veta att de bara inte orkar, eller är trötta, eller flöt iväg i andra tankar,
de orkade inte säga det.
De orkade inte, för att de inte vet just då,
för att de kanske tänkte att de inte spelar någon roll för mig ändå. För att det inte spelar någon roll för de ändå.
så de där tänkarna finns inte ens,
för att det spelar ingen roll för de ändå.

Det är ingen egenhet. ingen annan som jag har frågat har varit med om det lika konstant och frekvent som jag tog upp för de.
Nej jag har inte missat något. Om du tex säger eller skriver till mig om du nu skulle läsa det här .”jag lyssnar”
så har jag ännu en gång misslyckats med att få ut det som finns i mitt huvud i ord. Min enda drivkraft att skriva detta om någon
skulle läsa detta är för att få förståelse, ge och få- byta förståelse. Det är det finaste jag vet.
Och detta påverkar mig. Så hårt.
Och jag kan inte förklara det för något i dåtid när det sker eller såhär i efterhand,
för jag är rädd att det är så att jag bara är nojjig- trots att jag vet att det nojjiga i exemplet ovan tex. – är bekräftat i samtliga sammanhang
-så är rädslan en osäkerhet som aldrig vågar ta upp detta med de. Det som gör att jag aldrig kommer att få svar.
Inte svar på ”varför”- det är inte det jag ”är ute efter”- utan en delad förståelse. Inte att de ska förändra sig.
Men att de förstår att det känns kallt inom mig och det drar ner mig så oerhört- och det kanske slutar efter förståelse-utbytet,
eller så kanske jag måste ändra på mig,
eller som nu som alltid varit och med ovissheten om vadet i framtidens svar…som att alltid bara låta det hända,
och när det kommer igen- känna samma sak efter den andras tystnad följt av min tystnad sen i tänkandets stunder
återkomma och vara olösbart. Jag har nyfikenhet- I det här ger det mig känslor, som svartvita, bådas motsatser,
bra-dåliga, inget av de- alla av de. Paradox är en osäker känsla och fenomen- alltså inte osäker i nega-/posetiv form.
Osäkerheten av verken eller som inte har några motsatser. Som en av alla olösbara individers obesvarad gåtor – Och det är också okej.
Med detta framfört vill jag slutligen inte säga något.
Det finns inget syfte eller mål med texten- när den lästs och heller inte när den inte lästs.

Tankekaos

(INFJ)Intuition is our dominant introvert personality trait!
You have a profound grasp on the world around you and you’re
guided by an inner light that never fails to point you in
the right direction. You instantly know what’s good for you,
always trusting your gut instinct. You have a remarkable
ability to read people and often see something coming
before it happens. You have deep emotions that make you an
intense and inspiring personality. Use your intuition to help
and guide others, the world needs it!

-Sagt av en om personlighetstypen (inom MBTI) INFJ i en grupp

tumblr_nc92h2objr1shiox4o2_500

 

Gått ner mig efter att ha gått upp

Nu skriver jag för att jag känner att jag gått ner mig igen. Vet inte ens om det kan kallas bipolärt eftersom det är så långa mellanrum men ack så bestämt återkommande. Kanske kallas livet. Dock så har livet varit bra. Denna sommaren har jag växt så enormt mycket, mest på så kort tid i hela mitt liv, hitintills. Och snart ska jag flytta hemifrån också om typ tre veckor. Till ett litet rum som inneboende (-dock.. få se hur det går, bo med främmande människor.. iiiihh)

Har blivit helt totalt nerkärad i Leon (som jag ska kalla honom nu istället). Och det tillsammans med att jag börjar må sämre + att vi är så långt ifrån varandra jämt, Så fungerar jag inte så bra.

Jag vill inte bli en bordeline-flickvän igen. Aldrig. Det som har gått så bra nu. Men fan i helvete att det ska vara så nu. Att vi är så långt ifrån varandra hit och dit jämt. Men strunt i det. Fan om vi bara bodde i samma stad, samma län. Så hade vi kunnat vara ifrån varandra ofta, men också träffas ofta, det är så jag gillar att ha det. Behöver vara själv. Men såna här utdragna grejer fungerar inte.

Har till och med tänkt på självskada som något som är som ”det ända jag ändå vet när jag mår såhär”.

Känns lika bra att köra med allt ändå. Har tagit en del opiater i små doser i helgen och tills nu. Men nu pallar jag inte mer. Vågar fan inte bli beroende eller så. Men förstår det beroendeframkallande i det.. Och nej det är inte första gången, är så främmande för mig för har aldrig hamnat i närheten av beroende tänkandet innan när jag nästan tagit mer än jag har nu.

Det får ta slut nu. Detta. Cirkeln, Cirkelernasanenerlnel. Kaos. Slut. Skära. Blod? Sår? Ärr?- NEJ FAN. SLUT, ångest.

10505475_685948844846510_8621705442217306235_n

Spya på krog utan alkohol

Gjorde en förnedrande och verklighets-återställare ikväll. Jag lyckades komma i tid i skolan trots typ en halvtimmes sömn,  med de är de sakerna man för göra för systemet. Jag åt en liten frukost, havre-gurt och lite müsli på det innan jag spatserade iväg till bussen. Dagen gick bra.

Och att jag inte åt något fören vid 19:30 tiden, vilket tyvärr var pommes ute på en krog med salsa, hade också gjort mig glad, men fan vad det känns i magen efter så lång tid utan mat (och ja jag vet, jag är äcklig som tycker det är lång tid emellan mat från 07.30-19.30) men det gjorde ont som fan. Dessutom så hade jag börjat dricka på en cider och jag kände hur alkoholens onödighet svällde men speciellt hur fettet välde och spände i magen sådär riktigt obehagligt och fruktansvärt ångestladdat.

Bestämde mig snabbt för att spy upp på toan. En offentlig toalett utan handfat där inne, tja- det fick gå, hur äckligt det än må vara. Jag spydde och spydde, gick rätt så bra. Tills den sista inkörningen av fingrarna, det ända positiva var väl att det verkligen kom ut nu, men som fan. Över hela toaletten på golvet, på mina skor och till och med en del på mina jeans längst ner.

Synen över allt detta när jag blickade ner mot marken, mina skor och ben var som en uttrötat mamma som ännu än gång fick torka upp den spillda mjölken, fast med respekt för kön utanför. Fan vad jag höll på. Och hur skammen skrek. Det äckliga över mig, nu luktade också min äcklighet.

tumblr_mbpfu46k1J1ri3nvfo1_500

Har några punkter att ta upp dock, och det är:

1. Är och har varit VEGAN sen i mitten av sommaren någonstans, och hittills så älskar jag det!

2. Idag så fick jag äntligen ett bra läkarsamtal (och det låg bara på mig att jag hade medicin i kroppen och hade ett gott humör) och det ledde bland annat till bra, vettigt och konstruktivt samtal med förnyandet av intyget till försäkringskassan OCH bästa av allt. Kommer att gå hämta medicin nu varannan vecka istället för varje jävla vecka!

3. Har träffat en underbar människa, och han är en sån där själsfrände om det är så man säger. Vi är vi. Och detta känns äkta.. men ska inte låta mig luras. Kan kalla honom för Leon. Förhoppningsvis ett nytt namn som växer upp i undergrowndsecrets dagboken framöver.

Och sen en sista sak. Är min blogg sämre nu för tiden? För det tycker jag att den är. Tänker inte nu på att jag inte har skrivit mycket alls, utan mer på innehållet. Det känns för ytligt. Men min kreativitet i skrivandet sinar i perioder vet du. Men hoppas det inte gör något just nu i alla fall? Eller? Säg till om det är något du undrar, vill jag ska ta upp eller ändra på! Snälla!

Kram/ Miss. Underground

 

Kroppsångest

Jag kokar av ångest och frustration över min mat och kropps-situation just nu. Idag har jag lyckats spy i tre omgångar och jag har en lång kväll på mig att stå emot att äta mer. Får även fast jag spyr kan jag inte vara säker på om allt går upp. Och oftast så är jag säker på att det inte i närheten gör det. Min våg har används flera gånger idag och just nu i magen ligger det 3h mat/vätska (onyttig!!) i min mage sen i morse.

Jag vet att jag inte är tjock. Jag vet också att jag inte är slimmad. Jag är bara ett genetiskt offer på hur mitt fett är fördelat. Och på grund av det så måste jag kämpa extra mycket med mitt buk-fett. För att försöka förklara det visuella så ser ut att vara i V. 12 i en graviditet. Resten av mig är smalt. Smala ben, smala lår, små bröst, liten rumpa osv. Och höll på att glömma att mina överarmar också är ett genetiskt offer, för de går också upp i vikt. Kul va? Det ända som växer på mig (hur lite jag än äter) är magen och överarmarna…

 

Jag tänker att jag borde gå till gymmet som jag faktiskt betalar till varje månad men inte, skamset nog, har gått till på jättelänge. Jag borde göra så mycket men inget händer. Jag vet att alla människor kan känna igen det där. Men bara att vikten av det man då borde göra är olika avgöranden i ens liv.

Här är en bild som jag snickrade ihop och improviserade en text till nyss..

fatty

Splittrat

Det känns som att jag borde skämmas för att skriva här för att jag inte skrivit på evigheter. Kanske bla detta som kan vara jobbigt med att ha en blogg..

Det är splittrat överallt. Min bror har ballat ur på riktigt. Han är nu helt och hållet en missbrukare men vi var på gemensamt möte idag med soss och det är i alla fall något.

Själv har jag nästan slutat gå och hämtat min medicin. Känner mig alldeles för låst där. Behöver min medicin men har haft extra och sen försöker jag att inte vara helt beroende av concertan för att klara mig i livet. Försöker i alla fall. Och har gått rätt så bra faktiskt. Men är inte helt redo än. Såklart.

En annan sak är också att de gör leverprover nu. Och förra visade dåligt. Inte konstigt med tanke på hur mycket jag druckit de tre senaste veckorna innan det (var i Tyskland och sedan på festival) och hur många överdoser (obs EJ drogreleterade) jag utsatt mig för genom tiderna.
Men ändå så drar min trångtänkte läkare slutsatsen att jag är alkoholist och borde in på beroendecentrum och en massa. Men orolig över att nästa prov nu nästa vecka ska visa på lika dåligt resultat, eller lite bättre måste de visa. Men ändå. För hur vet jag om det inte håller i sig. Att min lever är lite krasslig efter mina överdoser så att minsta lilla folköl ger slutresultat? Äsch. Det för visa vad det vill. Jag vet själv om vad jag stoppar i mig och inte. Och vad jag inte bör och vad som är över gränsen. Tro mig. Jag har erfarenhet.
Tillit är något jag tydligen aldrig kommer att få av myndigheter i livet. Har hämtat medicin i snart tre år. De sa att det var tillfälligt i början. Nu får jag lämna urinprov en gång i veckan…. Bara tillfälligt?

Jag vet inte. Men jag är en fri själ och jag mår inte bra av denna misstänksamma och skeptiska attityden mot mig helatiden. Jag vet att jag har kontroll mer än någonsin och det tycker också resten av min familj och släkt. Och då tror jag på att min insikt inte är en lögn mot mig själv heller.

Här kommer lite bilder med quote som säger mer än vad jag orkar skriva just nu. Alla tagna från en psykologi- mbti grupp; INFJ, som är min personlighetstyp där 🙂 säg gärna till om någon också är intresserad av detta. Det är ganska ovanligt faktiskt

image

image

image

image

image

image