….som ursäkt till låg uppdatering kanske? nåväl..

Pratar med någon som verka lyssnar på mig sittandes i fåtöljen bredvid soffan jag sitter i.
Sen, när medans jag pratar på om den här historian som jag verkligen tror att hen kommer att gilla för att hen undrat
om just det jag berättar om,
– så känner jag , från ingenstans att hen kanske slutat lyssna för jag får de där gamla ”jag är jobbig,
ingen brukar orka lyssna på mig, det brukar ofta bli så att de bara ‘mm’-ar som att de lyssnar med egentligen inte gör det”
det där tänker jag medans jag pratar med bestämmer mig för att pröva sluta berätta min historia helt utan sammanhang.
Bara knipa ihop munnen mitt i historien. Det gör jag men gör inget märkvärdigt över det… och … Hen är bara tyst.
Som att jag aldrig pratat. Eller jo. Till en början, men hen hade slutat lyssna på mig bara.. sådär. som ingenting.
Det är någonting för mig, något som känns djupt inom mig.. det är nämligen såhär:
-att mina ”nojjiga jag är jobbig, ingen orkar lyssna på mig… osv”- i tex den här händelsen- bekräftades att
inte vara ”nojjiga” i detta fallet. Och det är inte första gången alls. Det händer med alla jag känner, Alla jag någonsin
har mött, minst en gång.. Förutom En.
Men hursom helst – alla de här gångerna som detta sker. Så har det inte varit att den ena har blivit distraherad av något
(har kollat med denne och märker också när det händer att någon blir distraherad, det är en kvalité jag har, och då frågar
jag direkt och skrattandes säger att de inte behöver ursäkta sig (de fallen de skulle göra de t.ex)
Jag vet att jag kan försvinna iväg mitt i någons historia, och sedan kommer ”tillbaka” igen, och ursäktar mig snabbt
och hoppas att de orkar berätta en gång till.
Men jag förstår. att det inte är något de människorna som jag pratat om som jag nämnt tidigare vill.
De orkar inte höra en gång till.
De ville, kanske till en början, höra det en första gång,
men de ville inte låta mig veta att de bara inte orkar, eller är trötta, eller flöt iväg i andra tankar,
de orkade inte säga det.
De orkade inte, för att de inte vet just då,
för att de kanske tänkte att de inte spelar någon roll för mig ändå. För att det inte spelar någon roll för de ändå.
så de där tänkarna finns inte ens,
för att det spelar ingen roll för de ändå.

Det är ingen egenhet. ingen annan som jag har frågat har varit med om det lika konstant och frekvent som jag tog upp för de.
Nej jag har inte missat något. Om du tex säger eller skriver till mig om du nu skulle läsa det här .”jag lyssnar”
så har jag ännu en gång misslyckats med att få ut det som finns i mitt huvud i ord. Min enda drivkraft att skriva detta om någon
skulle läsa detta är för att få förståelse, ge och få- byta förståelse. Det är det finaste jag vet.
Och detta påverkar mig. Så hårt.
Och jag kan inte förklara det för något i dåtid när det sker eller såhär i efterhand,
för jag är rädd att det är så att jag bara är nojjig- trots att jag vet att det nojjiga i exemplet ovan tex. – är bekräftat i samtliga sammanhang
-så är rädslan en osäkerhet som aldrig vågar ta upp detta med de. Det som gör att jag aldrig kommer att få svar.
Inte svar på ”varför”- det är inte det jag ”är ute efter”- utan en delad förståelse. Inte att de ska förändra sig.
Men att de förstår att det känns kallt inom mig och det drar ner mig så oerhört- och det kanske slutar efter förståelse-utbytet,
eller så kanske jag måste ändra på mig,
eller som nu som alltid varit och med ovissheten om vadet i framtidens svar…som att alltid bara låta det hända,
och när det kommer igen- känna samma sak efter den andras tystnad följt av min tystnad sen i tänkandets stunder
återkomma och vara olösbart. Jag har nyfikenhet- I det här ger det mig känslor, som svartvita, bådas motsatser,
bra-dåliga, inget av de- alla av de. Paradox är en osäker känsla och fenomen- alltså inte osäker i nega-/posetiv form.
Osäkerheten av verken eller som inte har några motsatser. Som en av alla olösbara individers obesvarad gåtor – Och det är också okej.
Med detta framfört vill jag slutligen inte säga något.
Det finns inget syfte eller mål med texten- när den lästs och heller inte när den inte lästs.

(INFJ)Intuition is our dominant introvert personality trait!
You have a profound grasp on the world around you and you’re
guided by an inner light that never fails to point you in
the right direction. You instantly know what’s good for you,
always trusting your gut instinct. You have a remarkable
ability to read people and often see something coming
before it happens. You have deep emotions that make you an
intense and inspiring personality. Use your intuition to help
and guide others, the world needs it!

-Sagt av en om personlighetstypen (inom MBTI) INFJ i en grupp