Usch. Orkar inte med denna olidliga ensamma tillvaron. Igår vaknade jag i ångest, och visste hur dagen skulle se ut. Ensam och plågsamma. Hopp som går i kras och ångest & åter ångest. Slutade med att jag skadade mig också. Fast inte så mycket.. men blödde en del.

Och idag händer det igen. Vaknar i ångest vid 11:00- tiden och tar min concerta. Kliver upp, äter något, och mår hyffsat bra, men det är de som är de falska ”hopp-känslorna”. För det ändå som kommer att hända är att ingen vill ses. Inget händer. Jag är ensam och kedjeröker cigg efter cigg tills de tar slut eller så att jag får nikotin-förgiftning, men jag röker på ändå. Finns inget annat att göra. Finns inget annat att fylla upp de tomma hålen med.

Knappt att självskada hjälper. Min tomma själ, eller vad jag ska kalla det. Dör. Vill inte finnas i intet längre. Självmordstankarna ekar och gnager.

Prövade till och med att gymma trots mot min starka villejvillej-känsla. Det brukar ju hjälpa, men nej. inte ens det. Kom ut från gymmet efter någon timme, lika tom som jag var när jag gick in.

Värdelösa skit. Hurfan ska jag stå ut. Det finns inget slut. Inget finns att ”tipsa” om just nu. För ingenting funkar. Tro mig. 

Har en gnutta hopp, ska kanske träffa Stina senare på krogen eller liknande (även fast jag inte har några pengar) Men det hoppet kommer antagligen bara att krossas som vanligt. Hon hinner säkert inte eller har inte tid. Och hon skulle knappt hinna till innan 20:00 ens. Så hurihelvete ska jag fixa detta måendets eviga olidliga kretslopp?

Olidligt