Jo det olidliga fortsätter
Är enormt ensam och fick ett samtal från Constantine att han antagligen skulle stanna ännu längre på jobb, till på tisdag.
Blir alldeles förtvivlad men säger inget i telefonen. Han behöver det jobbet. Han håller på att gå under av inga pengar och att ständigt behövt ta hand/försörja mig. Det är fel. Det ska vara mor och/eller jag som ska försörja mig, inte han. Han har nog redan nu.

Har ångest för min vikt, och för mina ärr och skärsår. Som bilden säger

Särskilt nu när jag äntligen har skaffat mig ett gymkort på fitness 24seven .
Så kan jag ju inte träna i tjocka tröjor och sånt. Blir för svettigt. Så får bli såna ”strumpor” som man drar över armarna. Får hoppas att de flesta luras och tror att det är svett-band eller liknande. Men antagligen inte. Blickarna märks på gymmet. Men det är mitt fel. Enbart mitt eget fel. Jag känner mig sååå naken när jag går omkring och mina ärr på överarmarna syns. Och då försår de nog att”strumporna” är något att dölja också. Mina färska och gamla sår. Stora som hemska, vita som röda.

Nu ska jag gymma. Hur fan pallar jag när jag mår sår dåligt? Fråga inte mig, fråga inte mig